Febern har kommit i andra toppen för dagen nu (grattis!) och nu ska man väl försöka få sova...

Om Belle tillåter.......

Jag har jätte svårt att äta och dricka - så nu börjar mjölken gå ner också... *phust* om de går ner sig där så vet jag faktiskt inte om jag orkar bygga upp det igen.. nu tuttar o tuttar hon men blir aldrig nöjd så hon får mer och mer tillägg.. i natt ammade hon 6½ jävla timmar! där någonstans ville jag lägga mig i en hög och gråta, men de vart att pumpa henne med ersättning och vagga henne till söms. Kanske inte så konstigt att man drömmer så sjukt?

Nu ligger donnan på pappans bröst och är skit sur - i vanlig ordning..Ja bara hoppas att hon blir lättare snart.. hon äter upp oss!! urs ja låter jätte hemsk.. men det är bra jobbigt. Så alla som oroar sig - Belle är P-piller nog!

.

Jag vet att jag är orättvis, men just nu är det så mycket press, och som flera säkert gissat - ja, jag har åkt ner i en förlossningsdepression, väldigt mycket pga av mina trauman från sjukhuset, det var hemskt. jag måste skriva upp förlossningsberättelsen, men jag vet inte hur jag ska skriva, för.. man vill skriva om lyckan, ruset, glädjetårarna - men det fanns inte..

.

Jag blev inkastad på ett bb-rum, som en mänsklig kuvös, blev psykiskt nerbruten av personal efter personal, låg med fruktansvärda smärtor som ingen kunde lindra. Sen blev jag snuvad på förlossningen (igen) och fick operations tid efter flera dagars lidande och psykisk terror, operationen vart uppskjuten och jag var tvungen att ligga med dropp hela dagen och väntade (vilket var en av mina största rädslor).. sen vart det dags - smärtan skulle bort (inte att jag skulle föda min dotter). Inne i salen var det en sjukt stressad stämning som jag inte kände igen från förra gången, personalen sprang fram och tillbaka och jag vart otrygg och fick en ångest attack på operationsbordet. Belle kom och jag fattade inte ett skit - inga känslor, varför saknas känslorna? Där bröt jag ihop och kände mig fruktansvärd och bara hoppades på att jag skulle få komma ut någon gång.

I min chock märkte jag inte att Tim var lycklig heller (men de kanske han var, jag vet inte) - då kände jag mig helt misslyckad. Tim försvann med Belle och kom tillbaka och hade inte ens exakta siffror på vikt och längd.. men Alvin vid det här laget grät jag krokodiltårar av lycka.. Men nej.. dom gick till avdelningen, det ända som jag kände va att det va en skön pungspark mot läkaren som sa att jag skulle döda henne genom att välja att föda henne så tidigt - att hon var helt frisk och stor.

Äntligen var det klart, jag vart utkastad ur operationssalen, in i korridoren med ett skynke mellan mig och en annan patient - som spydde tarmarna ur sig.. där låg jag själv, ensam, skamfull, ledsen och ångestladdad. Ingen pratade med mig trotts att jag låg och grät, och hoppades på att folk skulle tro att det var lyckotårar. Jag kved att jag ville träffa min dotter, men egentligen ville jag inte ligga själv bredvid en utlänsk kvinna som spydde tarmarna ur sig så det splattade på golvet bredvid mig.. 1½ timmes tortyr innan nån snubbe kom och hämtade mig och körde upp mig till avdelningen - där väntade min man... och min dotter...

.

Grattis - där är min förlossningsberättelse.. en skräck historia - som jag ALDRIG vill uppleva igen!