Sitter i pausen i "varning för barn" på 3an... Jag började gråta idag, helt utan förvarning... Vart så chockad över min reaktion att de ända som verkade logiskt var att höja trycket i kranen då jag diskade så att de inte skulle höras. Tim började prata om hästar... Och håller mig om axlarna och säger "en dag har vi en varsin häst, så att vi kan rida tillsammans" gråten attackerade mig så fort han lämnade köket... Häst... De är ett liv jag har lämnat. Jo... Jag KAN inte ens rida längre... Jag har ingen styrka, ingen uthållighet, inget... Jag KAN inte... Vågar jag överhuvudtaget? Skulle jag ta chansen till sadeln igen? Jag vet inte.... Vet inte om jag vågar... Tänk om jag inte lyckas.... Rädd... Rädd för att misslyckas med något som varit lika självklart som att andas. Jag levde, andades häst, tyglarna var en del av min hand, jag kunde andas samma andetag, jag kunde... Mina rörelser var hästens... Jag kunde häva en stegring, jag var aldrig rädd om hästen skenade, jag var den som satt kvar när hästen bockade, de va ju bara lek... Nu skulle jag bli stel som en pinne av att bara leda en häst... Jag har offrat så mycket av mig själv, min själ... Så pass att JAG är rädd för det som var mitt liv....